Selenets skyddande roll mot kvicksilver

Vi utsätts alla för kvicksilver i större eller mindre utsträckning. Kvicksilver kan vara särskilt skadligt för nervsystemet och göra oss mottagliga för flera sjukdomar. Foster och små barn är särskilt utsatta, eftersom kvicksilver också kan orsaka lägre IQ. En översiktsartikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften Biology and Life Sciences Forum visar att selen skyddar mot kvicksilver. Men det kräver dock ett tillräckligt intag av detta spårämne så att det också kan användas i livsviktiga funktioner som påverkar bland annat immunförsvaret, fertiliteten samt energi- och ämnesomsättningen.

Kvicksilver kommer från många källor, som luftföroreningar (från bland annat kolförbränning, avfallsförbränning, krematorier, guldbrytning), industriellt avloppsvatten, amalgamfyllningar, vissa vacciner, termometrar och batterier. Kvicksilver som släpps ut i atmosfären cirkulerar globalt och omvandlas av bakterier i vattenmiljön till metylkvicksilver. Denna kvicksilverförening, som ansamlas i näringskedjan, är särskilt hälsofarlig. Det är också välkänt att stora rovfiskar innehåller stora mängder kvicksilver i form av metylkvicksilver. Det kan också finnas betydande skillnader i koncentrationen av kvicksilver, även inom samma art, beroende på de marina djurens ålder och de vatten de simmar i.
Metylkvicksilver i högre doser kan särskilt skada det centrala nervsystemet, cirkulationssystemet och immunsystemet. I översiktsartikeln beskriver författarna varför kvicksilver är ett av de farligaste miljögifterna. En viktig anledning är att kvicksilver interagerar med spårämnet selen, vilket ingår i cirka 25–30 selenoproteiner med betydelse för bland annat energiomsättningen, ämnesomsättningen, immunförsvaret och fertiliteten. Dessutom ingår selen i några viktiga antioxidanter som skyddar kolesterolet och cellerna mot skador orsakade av fria radikaler och oxidativ stress. På detta sätt skyddar selen även mot åderförkalkning och cancer.
De toxiska skador som kvicksilver orsakar beror främst på att vissa svavelhaltiga molekyler har förmågan att transportera kvicksilver in i cellerna. När detta sker stör eller stoppar kvicksilver många av de funktioner som selenhaltiga proteiner har. Man antar därför att symtomen på kvicksilverförgiftning främst beror på att cellerna inte kan utnyttja selen.
Kvicksilver kan bland annat interagera med selenoproteinet tioredoxinreduktas (TrxR), som är viktigt för cellernas energi- och ämnesomsättning och fungerar som en kraftfull antioxidant. Kvicksilver interagerar även med några andra viktiga selenhaltiga antioxidanter som kallas GPX (glutationperoxidas).
Det innebär att kvicksilver som en underliggande faktor kan orsaka en mängd olika sjukdomar och symtom, dels för att cellernas ämnesomsättning störs, dels för att de blir mer sårbara för skador orsakade av fria radikaler och oxidativ stress.
Långvarig exponering för kvicksilver från olika källor är därför ett omfattande hälsoproblem som kan orsaka en mängd olika symtom som blanda annat onormal trötthet, huvudvärk, koncentrationssvårigheter, humörsvängningar, nervositet, depression, ångest och andra psykiska störningar, upprepade infektioner, kronisk inflammation, buksmärtor, ämnesomsättningsrubbningar, allergiska reaktioner samt muskel- och ledvärk. Barn riskerar också lägre IQ om modern utsätts för förgiftning under graviditeten. Det är dock mycket sällsynt att människor undersöks för kvicksilverförgiftning, och många feldiagnostiseras.

Hur skyddar selen mot kvicksilver?

I översiktsartikeln förklarar författarna alla de molekylära mekanismer som är involverade när kvicksilver ansamlas i kroppen och interagerar med selen.
Författarna beskriver också hur selen har en skyddande effekt mot kvicksilver, eftersom selen kan binda till metylkvicksilver. Därvid bildas en mindre farlig kvicksilverförening, kvicksilverselenid, som kroppen kan utsöndra via urinvägarna. Detta innebär dock att selen i form av kvicksilverselenid inte kan inkluderas i de många selenberoende proteinerna, enzymerna och antioxidanterna. Därför leder kvicksilverförgiftning till ett större behov av selen av samma anledning, så att selen både kan avgifta kvicksilver och mätta alla viktiga selenoproteiner.
Studier av zebrafiskar som exponerats för kvicksilver och senare fått selentillskott visade att de hade reaktiverat det selenhaltiga proteinet TrxR, och att de bara ackumulerade hälften så mycket kvicksilver. Det har också visat sig att tillskott med selen kan minska kvicksilverinnehållet i njurarna, och att innehållet ökade i blodet som en del av reningsprocessen. Samtidigt uppvisade selen en skyddande effekt genom att öka bildandet av antioxidanten GPX.
Andra djurstudier tyder på att tillskott med organiskt selen, däribland selenjäst, har en betydligt bättre effekt än kosttillskott som innehåller oorganiskt selenit.

Kvicksilverförgiftning och utbredd selenbrist är en farlig cocktail

Som nämnts utsätts vi alla för kvicksilver i större eller mindre utsträckning. Detta förvärras av att selenbrist är så utbrett i EU och många andra länder på grund av utarmad jord och förändrade matvanor med mindre fisk och inälvsmat.
Selenbrist i kombination med kvicksilverexponering är därför en farlig kombination för vår hälsa.
De officiella dagliga rekommendationerna för selen (RI) ligger på 75–90 mikrogram. Men studier visar att vi behöver cirka 100 mikrogram selen per dag för att mätta selenoprotein P. Denna selenförening används som en markör för blodets selenstatus och omvandlas i cellerna till de andra selenföreningarna.
Om man behöver avgifta sig från kvicksilver behövs ofta mer. Enligt Efsa (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) ligger den övre gränsen på 300 mikrogram per dag. Enligt WHO ligger den övre gränsen på 400 mikrogram per dag.

Var uppmärksam på förhållandet mellan selen och kvicksilver i fisk

Som nämnts ansamlas kvicksilver uppåt i näringskedjan. Därför innehåller skaldjur, sill, rödspätta, torsk, lax och makrill, som befinner sig längre ner i näringskedjan, i allmänhet mindre kvicksilver. Där föreligger det ett gynnsamt samband mellan selen och kvicksilver, med tillräckliga mängder selen för att binda kvicksilvret och för att selenet ska kunna ingå i olika selenoproteiner. En tidigare studie har visat att selenhalten i de flesta fiskar är tillräckligt hög för att de ska vara säkra att äta, även för gravida.
Stora fiskar som tonfisk, gädda och abborre innehåller generellt alldeles för mycket kvicksilver i förhållande till selen, och därför bör dessa livsmedel begränsas eller undvikas. Livsmedelsverket rekommenderar också att kvinnor som är gravida eller ammar inte alls äter stora rovfiskar som tonfisk. Det verkar dock som att gravida generellt sett har nytta av att äta de flesta typer av fisk, eftersom de innehåller många andra nyttiga näringsämnen. Att tillaga och steka fisk verkar också kunna reducera innehållet av kvicksilver.
Nya kriterier som Selenium Benefit Value (HBV-Se) och Benefit-Risk Value (BRV) har också införts för att klargöra sambandet mellan selen och kvicksilver i fisk och andra havsdjur, eftersom detta är avgörande för hälsan.

• Kvicksilver är en av de farligaste miljögifterna.
• Vårt intag av selen påverkar kvicksilvrets toxicitet.

Referenser:

A.O.S. Jorge et al. Protection of Selenium Against Methylmercury in the Human Body: A Comprehensive review of Biomolecular Interactions. Biology and Life Sciences Forum 2025

Michael Gochfeld, Joanna Burger. Mercury interactions with selenium and sulfur and the relevance of SE: HG molar ratio to fish consumption advice. Environ Sci Pollut res Int. 2021

Rosewell Timmerman, Stanley Omaye. Selenium’s Utility in Mercury Toxicity: A Mini Literature Review. Scientific Research. 2021

Nicholas V.C. Ralston, Laura J. Raymond. Mercury’s neurotoxicity is characterized by its disruption of selenium biochemistry. 2018